I Tjyvaparkens skugga
– om vår förening
Text: Stefan Danielsson
Jag vrider ur svabben och börjar skura stentrapporna. Ljuset tänds. Lyser upp trappmålningar som påminner om varifrån vi stadsbor härstammar. Bonden som går bakom en plog dragen av två hästar, guldfärgade mot den gröna bakgrunden.
Våra tre fina trapphus. Vägen till hemmen. En allmänning kantad av fantasieggande målningar; gåramålningar, skepp, slott, långarmade haremsdamer, havsörnen fångad i flykten precis innan han sätter klorna i den lilla anden.
1989 fick vi ett bidrag på 30 000 kronor från Malmö planterings- och försköningsförening för att bevara målningarna. Målarmästare Jan Rudnert gjorde jobbet och hans far Gunnar gav oss en liten bonusmålning i trappa B föreställande betande hjortar framför en landsortskyrka.
Målarmästare Alfred Söderholm från Arlöv utförde de ursprungliga trappmålningarna 1937. Han var lumparkompis med vår förenings förste ordförande, poliskonstapel Rudolf Chroona.
Rudolfs son Ebbe berättade att kompisarna ibland drack kaffekask vid lämpliga tillfällen i Chroonas kök överst i trappa B. Ebbe var sju år 1928 när familjen flyttade till den nybyggda bostadsföreningen med wc, centralvärme, bad och tvättstuga på vinden.
– Vi lekte sällan med grannhusens ungar. Det var nog lite klasskillnad. Grannhuset var ju ett hyreshus, där det var omodernt och billigt att bo.
Högamöllans barn utmärkte sig även i skolan.
– Vi fick inte äta i barnbespisningen. Den var till för de fattiga barnen, sa Ebbe Chroona till mig när vi samtalade 1989.
När 1980-talets ordförande, Bengt Karlström, gick i Ebbes skola, Kirsebergsskolan på 1950-talet hade Högamöllan vuxit in i Backagemenskapen.
– Jag visste att det fanns folk som bodde bättre. Många moderna HSB-hus byggdes och vårt hus halkade efter. Två gånger i veckan måste jag bada karbad i skolan. Varje gång försökte jag slippa undan. Men fröken visste att vi bara kunde bada var tionde dag.
Så lever ett hus sitt liv och laddas ständigt om med nya människor och möjligheter
En del av Högamöllans historia finns bevarad i källaren. Där vilar alla protokollsböcker från starten 1927, då ett gäng anställda vid Skånska Cementgjuteriet började att planera för ett husbygge på Backarna.
De diskuterade priser och material i en lokal vid Lilla Torg och var måna om att bygga med kvalitet. Flera av dem tänkte ju bo i huset. Det var ont om lägenheter i Malmö eftersom slopandet av hyresstegringslagen 1923 medförde kraftigt höjda hyror. Folk tvingades lämna sina lägenheter. Kolonistugor, gymnastiksalar och fängelseceller användes som nödbostäder.
Under 1920-talet ökade antalet bostadsföreningar kraftigt. 1930 stiftades bostadsrättslagen för att förhindra tillkomsten av osunda bostadsföreningar. Från detta år kallas alla nybildade föreningar ”Bostadsrättsförening” och styrs efter mönsterstadgar, som är direkt reglerade av bostadsrättslagen. Vår förening regleras delvis också av lagen för ekonomiska föreningar.
Det innebär att vi har större möjlighet att bilda individuella stadgar. Men våra följer SBC:s grundstadgar för bostadsföreningar.
Det första konstituerande föreningssammanträdet hölls den 12 december 1927. På den första protokollsbokens sista blad står grundarnas namn och titlar präntat med svart bläck: Cementgjutarna Fabian Wilhelm Albin Persson och Nils Henry Persson, kuskarna Anders Jönsson Molin och Nils Oskar Nilsson, muraren Johan Fredrick Pettersson, snickaren Karl Pettersson samt disponenterna Claes Henning Vidén och A. G Larsson.
Hösten 1928 stod vårt fina hus klart för inflyttning. Det fanns en trea – på nedre botten i trappa A. Övriga lägenheter var ettor och tvåor. Fram till 1952 fanns ett chaufförsfik i trappa B och en tobaksaffär, som drevs till 1960-talets slut.
I början av 1980-talet lade frisör Sjöberg saxen på hyllan och livsmedelsaffären Berits Allköp togs över av George Baldéns radio och TV. Idag finns inga affärsverksamheter kvar.
De första decennierna levde mellan åttio och nittio personer i de trettiofyra lägenheterna. Idag bor cirka trettio invånare i tjugofyra. Långt fram på 50-talet fanns cirka tjugo barn i fastigheten.
I föreningens barndom var det stor konkurrens om att komma med i styrelsen. Röstningen skedde med slutna valsedlar och det hände att ledamöter sparkades. Styrelsen var avlönad med motsvarade ett par månadshyror och fungerade som arbetsgivare för eldare, gårdskarl och städerska samt var hyresvärd för dem som ännu inte köpt sina lägenheter. Det dröjde många år innan alla lägenheter blev sålda.
Styrelseledamöterna var fram till 1970-talet alltid män, med undantaget Anna Karlström. Men det finns många protokoll som vittnar om att kvinnorna var starka i den informella organisationen. När styrelsen 1944 ansåg att huset inte behövde några tvättmaskiner, eftersom fruarna förmodades tycka det var skoj att koka tvätt, så gick ordförande Chroonas fru Gerda med en lista till damerna. Redan nästa styrelsemöte hade männen ändrat åsikt.
Anna Karlström var sekreterare i styrelsen under 1950- och 60-talen. Hennes son, Bengt Karlström som skötte ordförandeklubban under 1980-talet, berättar så här om moderns roll som sekreterare:
– Jag har sett henne i aktion. Hon slog näven i bordet när folk kom i luven på varandra. En gång reste hon sig mitt i ett gräl och sa: ”Nu ska vi tacka Gud.” Gubbarna kom alldeles av sig.
Kassören hade en viktig roll i föreningen eftersom han skötte ekonomin. Jag minns den siste kassören med ett sådant totalansvar, Wilke Bruhn. Han hade delvis bokföringen i ett lösbladssystem. Den professionelle ekonomen som tog över smålog när han fick se bokföringen. Men konstaterade sedan: ”Inte en siffra är fel. Bruhn har verkligen allt klart för sig”.
Medlemsavgiften betalades till kassören, som tog emot i mangelrummet en kväll i månaden. Då samlades medlemmarna på gården och kollade in vem som inte var närvarande. Denna sed pågick till början av 1960-talet, då hyran började betalas via postgiroblanketter. Husets ekonomi förvaltades av kassören till 1980, då Malmö Bostadsrättsföreningars centralorganisation tog över. I dag sköter Riksbyggen den sysslan.
Vårt hus har de senaste fyrtio åren haft en fin sammanhållning med gemensamma städningar, olika grannskapsarbeten och fester
Informaliseringen inleddes i början av 1970-talet. Dessförinnan var Högamöllan ett tämligen formellt hus.
I ”ordningshuset” hade styrelsen rollen som riddare av den heliga ordningen. Det finns en hel låda bevarad med förbudsskyltar i källaren. Medlemmarna hade nyckel till badrum och tvättstugor. Johannes Ruck, ordförande Bengt Karlströms svärfar, upplevde detta som opraktiskt:
– Varje familj hade en baddag i veckan och det gick inte att duscha utanför schemat. Bokningen av tvättstugan fungerade inte heller. Nyckeln gick på tur. När någon glömde lämna över nyckeln stod tvättstugan låst och tom.
Fram till slutet av 1970-talet kallades medlemmarna endast till årsmötet. Anställda skötte trapp- och gårdsstädning. Det fanns inga fasta punkter för allmänna möten. Vid bytet av styrelse 1967 började huset moderniseras av husets driftige kassör, Wilke Bruhn, som bland annat drev igenom att huset fick varmvatten.
I mitten av 1970-talet började samhället informaliseras och Högamöllan hängde på. När skylten ”Cykelåkning & bollspel förbjudet på gården” sparkades ned av ordförande Bengt Karlström under en fotbollsmatch i början av 1980-talet hade huset genomgått en radikal förändring.
Gerda Chroona och Hildur Lindstedt som bott grannar sedan huset byggdes lade bort titlarna med varandra efter femtio år.
En medlem skänkte sin enrummare när han flyttade 1978. Den är nu vår föreningslokal och övernattningslägenhet.
Under några år var det en febril aktivitet i föreningen. Kvinnorna målade porslin, männen spelade kort och vi hade många glada fester varje år. En bidragande orsak till sammanhållningen var att det bodde två släkter i huset. Familjemedlemmarna umgicks med varandra och bjöd in övriga högamöllebor i gemenskapen.
Medlemmarna tog över trappstädningen 1979 och under den mest intensiva gemenskapsperioden mellan 1975 och 1985 gjordes många grannskapsarbeten i föreningen.
Fönstren målades och gårdens asfalt lades om. Den tunne Folke Nilsson skötte stampen som slätade ut den varma massan. Men lättviktaren kunde inte riktigt hålla emot när stampen vibrerade, utan den for iväg med Folke upp i asfaltshögen. Han försökte tappert hålla taget om maskinen tills hjälp anlände med vänliga grannar.
Det formella huset luckrades upp. Den informella organisationen tog säte i styrelsen. Medlemmarna bjöds in till möte varje månad och deltog aktivt i föreningsarbetet. Mot slutet av 1980-talet blev medlemsmötena färre och kring sekelskiftet började vi få ungefär dagens struktur med ett årsmöte och ett par medlemsmöten per år. Med höst- och vårstädning på schemat. Då deltar en majoritet av husets invånare, städar och utför allsköns små snickeri- och måleriarbeten och belönas med korvgrillning under dagen och buffé på kvällen.
Medlemmar kommer och går, men högamölleandan består
I slutet av 1990-talet byggdes Kontinentalbanan om med dubbelspår och kraftigt ökad trafik utanför vårt hus i samband med brobygget över Öresund. Först ville det dansksvenska konsortiet Svedab endast sätta in bullerfönster i våra sovrum och bullerplank verkade vara en omöjlighet.
Vår förening gick då samman med elva andra längs banan och började bearbeta politiker och tjänstemän. Dåvarande miljöministern Anna Lindh uppvaktades och högamölleborna gick man ur huse för att framföra sin oro om buller och farligt gods till stadsdelspolitikerna i Kirseberg.
Engagemanget medförde att alla fönster mot Högamöllegatan och Gerlachsgatan byttes ut mot skräddarsydda bullerfönster framtagna i Norge – för just vårt hus.
Medlemmar kommer och går men högamölleandan består. Vi har lyckats behålla en röd gemensamhetstråd genom alla skiften. Föreningen har välbesökta städdagar. Vår fina gård blommar vackert, bastun är varm, gymmet håller oss i form. Den gamla piskbalkongens inglasade rum med ett soldäck framför är ett av husets hjärterum. I källaren har vi inrett ett fint biorum. Och förresten. Målarmästare Jan Rudnert har fixat till våra trapphus igen. Och målade tre djur ur en berömd fabel. En sköldpadda i trappa A, en hare i trappa B och en snigel under postboxen i trappa C.
Högamöllan utvecklas och förändras ständigt med sina invånare och tiden som går.
/Stefan Danielsson